Mat och jakt
De flesta fladdermöss är insektsätare, så också våra svenska
fladdermöss. Men runt om i världen hittar man många olika sorts fladdermusmat,
alltifrån frukt och nektar till fisk, grodor, skorpioner, ödlor, möss och blod.
Det sistnämnda har gjort vampyrfladdermössen till några av de mest mytomspunna
djuren och inte minst de mest kända fladdermössen. Men endast 3 av jordens
nästan 1300 fladdermusarter är vampyrer och alla finns i Syd- och
Centralamerika.
Insektsätande fladdermöss fångar allt från minimala svidknott
till de allra största skalbaggarna. Insekter som kläcks i sjöar och vattendrag,
till exempel fjädermyggor och nattsländor är särskilt viktig föda för
fladdermöss hos oss i Norden eftersom de finns i stora mängder och för att
olika arter avlöser varandra sommaren igenom. Många fladdermöss äter det som
för tillfället finns och som går att hitta men vissa är förstås bättre på att
utnyttja vissa födoresurser än andra. Långörad fladdermus och barbastell är
till exempel specialister på fjärilar medan dvärgfladdermus och trollfladermus
äter mest myggor.
Vattendrag och våtmarker är den viktigaste typen av jaktmark
för nordliga fladdermöss, men även mangroveskogarna i laguner och flodmynningar
i tropiska och subtropiska områden används av många fladdermusarter. I vatten
kläcks bland annat dag- och nattsländor och de flesta tvåvingar, som myggor och
fjädermyggor. En del av dem bildar sedan svärmar i luften ovanför vattnet eller
över träden vid stranden. Tvåvingar är lättare att fånga för fladdermöss än många
andra insekter eftersom de saknar öron och inte hör fladdermössens ekopejling.
Stora flertalet insektsätare jagar i flykt, men vissa,
särskilt större arter hänger och väntar på förbiflygande byten. Öronen rör sig i olika riktningar och de
lyssnar noga efter ekon, men kanske ännu viktigare, efter bytesgenererade ljud
som vingslag och prassel. Och i ett plötsligt utfall fångar fladdermössen sitt
byte och återvänder till grenen. Jakttekniken, att hänga och vänta och anfalla
med snabba utfall anses vara en ursprunglig strategi som användes av tidiga
fladdermöss, kanske redan innan de var fullt utvecklade flygare.
En del fladdermöss plockar sina byten direkt från blad och
grenar eller från marken. Ekon från bytesdjuren måste då särskiljas från den
kraftigare återklang som underlaget. Fladdermöss som jagar nära växtlighet
använder sig därför av frekvenser över ett brett register och i branta svep som
ger mycket information tillbaka. De tar också hänsyn till andra sinnesintryck,
som bytesgenererade ljud, dofter och syn. Långörad fladdermus är ett sådant
exempel, som föredrar smygjakt i tysthet. Genom att använda så lite ekopejling
som möjligt, skrämmer de inte bort byten som kan höra ultraljud. Öronen, som är
några av djurvärldens allra känsligaste, lyssnar efter fladder av vingar och
skrap av klor mot bladytor. Dessutom är synen bra nog för att hitta småkryp.
De äkta vampyrerna lever i Latinamerika. Det finns tre olika
arter och alla lever av blod, vilket gör dem unika bland däggdjur. Två av
arterna dricker oftast blod från fåglar och den tredje lever av däggdjursblod.
Bytena består numera främst av tamdjur och vampyrerna kan flyga flera kilometer
i jakt på sovande kor, grisar eller hästar. Vampyrer använder sig av alla sina
sinnen i jakt på bytesdjur och de har dessutom ett extra sinne,
värmereceptorer, vilket de är ensamma om bland däggdjur. När bytet är upptäckt,
landar de på marken en bit ifrån och hoppar fram den sista biten. De känner
doften, förnimmer kroppsvärmen och biter ett 3-4 mm stort sår i huden med
rakknivsvassa framtänder. Offren märker normalt inte angreppet utan sover
vidare.
När vampyrerna återvänder till kolonin delar de med sig av
sin mat till artfränder som blivit utan. Eftersom de inte överlever mer än ett
par dagar utan mat, är tjänster och gentjänster viktiga i vampyrkolonin och de
individer som delar med sig kan räkna med att få tillbaka nästa gång de
behöver.
Två fladdermusfamiljer, flyghundar bladnäsor, har utvecklat
aptit för frukt och nektar. Flyghundarna är strikta vegetarianer och förutom
frukt och nektar äter vissa av dem också blad. Flyghundarna använder sin syn
och känsliga doftsinne för att hitta mogna frukter.
Småfladdermöss har lättast att hitta frukter och
fröställningar som sticker ut från grenar och stammar. Många växter i
tropikernas skogar verkar vara anpassade till fladdermöss, vilka pollinerar deras
blommor eller sprider deras frön.Vissa växter har parabolformade
strukturer, vilket ger starkare eko och
visar för fladdermössen exakt var frukten sitter. I övrigt leds även
bladnäsorna av syn och doft. Det är inte bara trädens frukter som är eftertraktade
utan även nektar. Nektarspecialisterna har lång nos, små tänder och en tunga
som överstiger halva kroppslängden med vilken den kan nå långt ner i djupa
blomställningar.
Mer än 500 olika blomväxter runt om i världen är mer eller
mindre beroende av fladdermöss för pollinering, inklusive många ekonomiskt
viktiga arter som agave, mango och kakao.
Flygande hundar och bladnäsor planterar dessutom frön varhelst de drar
fram. De spiller fruktrester och släpper avföring och skogen gror i deras spår.
Reproduktion
När våren övergår i försommar samlas fladdermushonorna i
kolonier i särskilda yngelkvarter, fladdermössens BB och dagis. Honorna är då
dräktiga och runt midsommartid nedkommer de med valpar. Ungarna i en koloni
föds alla inom loppet av några få dagar. Hanarna bor kvar ett tag vid
vinterkvarteren eller bor i egna hålor. Endast hos ett fåtal arter är hanarna
en del av yngelkolonin.
Dräktighetstiden för en fladdermus är ungefär två månader
men kan förlängas med flera veckor om vädret blir dåligt och maten inte räcker.
I år (2015) då juni var kall och regnig, gick honorna åter i dvala. Ungarna
föddes därför en hel månad senare än vanligt på många platser. Men som tur är
håller det varma vädret ännu i sig (i skrivandes stund är det den 6:e oktober och
solen värmer fortfarande som om det vore sommar). Att dräktighetstidens kan
justeras efter födotillgången är unikt för fladdermöss och en anpassning till
den osäkra födotillgången i norr. I tropiska och subtropiska områden är det
ofta regnperioden snarare än sommaren som styr insekternas aktivitet och därmed
också fladdermössens reproduktion. Det är viktigt att ungarna föds när det
finns som mest mat att tillgå.
Fladdermöss föder normalt bara en unge per år. I gengäld kan
fladdermöss bli gamla, över 40 år. När valpen kommer ut klänger den sig genast
fast i mammans päls eller fångas upp med hjälp av hennes svansflyghud och
vingar. När honan ska ut och jaga lämnar
hon valpen hemma, beroende på hur skyddad boplatsen bedöms vara. Den sitter då
på väggen eller i något skrymsle tillsammans med de andra nyfödda i kolonin.
Ibland stannar någon av honorna kvar inomhus och sitter barnvakt. När mamman
kommer tillbaka etar hon upp sin valp genom att lyssna efter dess skrik och
leta efter dess bekanta doft.
Det är viktigt att ungarna växer upp och blir självständiga
snabbt, särskilt om säsongen är kort. Därför väljer fladdermushonor varma
boplatser, som till exempel sydväggar och kyrktak, så länge ungarna växer, då
detta främjar såväl tillväxt som mjölkproduktion. Vissa fladdermöss kan
producera nästan hela sin kroppsvikt i mjölk per dag. I slutet av juli är det
dags för ungarna att lämna yngelkvarteret.
Innan hösten övergår i vinter måste valparna ha lärt sig behärska såväl
flygning som ekopejling och dessutom måste de ha byggt upp tillräckliga
fettreserver för att överleva till våren. För att lära sig var de skall finna
föda och hur de skall jaga, lyssnar de unga fladdermössen på de äldre och
följer efter dem under jakten.
Medan kvällarna fortfarande är varma och när ungarna har
blivit någorlunda självständiga, löses yngelkolonier upp i mindre enheter och
honorna ger sig av från yngelkvarteren. Det är nu många fladdermöss inleder
parningssäsongen. Sättet det går till på skiljer sig markant mellan olika fladdermusarter
och till och med inom enskilda arter. De flesta fladdermöss är polygyna eller
promiskuösa, vilket betyder att hanarna försvarar ett harem eller att inga
långvariga band upprättas mellan könen. En vanlig parningsstrategi bland
fladdermushanar är att försvara någon form av resurs gentemot andra hanar.
För arter som flyttar långa sträckor, som till exempel stor
fladdermus, är det vanligt att hanen mutar in trädhåligheter eller andra
tillfälliga boplatser längs flyttvägen. Han brukar hänga i öppningen och sjunga
parningssånger för att locka honor till sin håla. När en hona har nappat visar
han henne in för att strax återvända till öppningen i jakt på fler honor.
Den gråskimliga fladdermusens sång är kanske den mest
bekanta parningsritualen för oss i Norden. Spelet startar efter de första
frostnätterna i slutet av september eller början av oktober och kan hålla på
långt in på vintern om det är mildväder. Fladdermössen patrullerar fram och
tillbaka längs klippväggar eller längs höga byggnader som reflekterar sången
och gör den hörbar över längre avstånd. För oss låter sången som ett taktfast
tickande och är ett vanligt ljudinslag i stadsbilden på senhösten.
Ett vanligt fenomen på höstkanten är svärmning. Olika
kolonier, arter och släkten samlas utanför gruvhål och källare. För en
betraktare ser det ut som om fladdermössen flyger runt i cirklar och jagar
varandra in och ut och man kan undra vad de faktiskt gör. Svärmningen är
antagligen ett parningstillfälle, men kanske utnyttjar de också de svala bostäderna
för att gå i tillfällig dvala och därmed effektivisera energiupplagringen under
höstnätterna. Svärmningen är ännu lite av ett mysterium.
Efter parningen lagras sperman i livmodern och först när
vårvärmen återkommer blir honorna dräktiga. Annars hade ungarna fötts på
hösten/vinter då ingen mat finns. Och att para sig på våren hinner
fladdermössen inte, då måst de äta upp sig efter en lång vinter.
Dvala och flyttning
När maten tryter på senhösten måste fladdermössen gå i dvala
för att inte svälta. Innan dess måste de bygga upp ett reservlager med fett.
Fladdermöss kan äta mycket på kort tid och vissa individer nästan fördubblar
sin vikt under augusti och september.
Att hibernera innebär att kroppen upphör att producera värme
och att kroppstemperaturen sjunker till omgivningens. Ämnesomsättning går då på
sparlåga. Däggdjur överlever normalt inte om kroppstemperaturen sänks mer än
några grader, men fladdermöss tillsammans med till exempel sovmöss och
igelkottar är undantag. När en fladdermus hibernerar minskar pulsen från
ungefär 400 till 20-40 slag per minut, syreupptagningen minskar till en
hundradel av den normala och flera hjärnsynapser tillbakabildas för att spara
energi. I teorin kan en fladdermus
hibernera i fyra månader i sträck, men i praktiken vaknar de flera gånger under
tiden, för att gå på toaletten eller para sig. Varje uppvaknande kostar energi
och ju varmare det är desto oftare vaknar fladdermössen. Inne i en gruva flyttar alltid en del
fladdermöss mot lite svalare utrymmen mot slutet av vintern, när fettreserven
börjar tryta. Förutom gruvor är jordkällare, isolerade husväggar, brunnar,
stenbroar, grottor och stenskravel bra övervintringsplatser för fladdermöss i
norr. Där vintrarna är mildare kan det vara lämpligare att övervintra i
trädhåligheter. Även i tropikerna kan mer eller mindre långa perioder av djup
dvala inträffa i samband med torrperioder eller dåligt väder, då insekter inte
finns i tillräcklig mängd. På Hawaii flyttar grå fladdermöss från tropiska
förhållanden nära havet upp till närmare 4000 meter höjd på jättevulkanen Mauna
Loa. De övervintrar i djupa lavagrottor, där de hittar lämpliga temperaturer
för hibernering.
Flyttning
Förmågan att gå i dvala och leva på lagrat fett gör att
fladdermöss kan stanna i samma område året runt, eller i varje fall utan att
behöva flytta längre sträckor såsom många fåglar gör. Vissa arter är också
mycket stationära och rör sig sällan mer än ett par mil mellan yngelbostäder,
jaktmarker och vinterkvarter. Men trots möjligheten att övervintra i närområdet
väljer några arter att flytta långa sträckor, ibland 200 mil enkel resa. De
flyttar mot sydväst på hösten, från Skandinavien och Baltikum till det mildare
klimatet i Mellaneuropa. Fördelen med att flytta till ett varmare klimat är
antagligen att våren kommer tidigare och att fladdermössen på så vis kan
förlänga sin reproduktionsperiod och ge ungarna bättre förutsättningar att
överleva sitt första år. Fladdermössen flyttar alltså inte för att kunna äta
året runt utan snarare för att förlänga reproduktionstiden. Därför flyttar
hanar inte i samma utsträckning som honor. I tropikerna måste många fladdermöss
flytta mellan sommar- och vinterkvarter. Nektarätande fladdermöss i Mexiko till
exempel, följer blomningen av kaktus och agave och flyttar från landets södra
och centrala delar till Sonoraöknen i norr för att tillgodose nektarbehovet.
