Leva tillsammans
Fladdermöss kan bilda livslånga vänskapsband, de putsar
varandras päls, varnar för fara, håller ihop mot nyfikna ugglor, stjäl och
delar med sig av mat och de passar varandras barn. Men strategierna är nästan
lika många som det finns fladdermusarter. Några arter bildar stabila, monogama
par, andra bor i kolonier med miljoner individer. En del lever i små
familjegrupper eller harem som håller ihop under hela året, ibland många år i
sträck, medan andra byter grupperingar efter årstid.
En fördel med att vara många är energibesparing. Många
individer ökar den isolerande effekten och minskar temperatursvängningarna. En
annan fördel är samarbete. Nära släktingar, ofta äldre syskon eller halvsyskon
tenderar att hjälpa till med vård av de unga. Hanarnas uppgift om sommaren är
att hålla sig undan från honor och ungar för att inte öka konkurrensen om födan
och risken för infektioner. Men i mindre harem är det hanens jobb att försvara
både boendereviret och jaktområdena. Detta sker med såväl flyguppvisningar som
aggressiva ljud och doftmarkeringar.
Fladdermössen gnider
ofta nosen mot varandra, vilket kan innebära att de lär sig känna igen
varandras dofter. De putsar också varandras pälsar för att stärka banden.
Vampyrfladdermöss delar med sig av mat till de individer som blivit utan. Detta
gör att vampyrer har särskilt bra koll på varandra i kolonin, vilka som hjälper
till och vilka som inte gör det. De som inte sköter sig blir omedelbart
uteslutna ur gruppen. En vampyr som delar med sig kan å andra sidan räkna med
att få tillbaka när det behövs. Ju mer vi lär oss om fladdermössens
ekopejlingsljud och sociala språk, desto mer komplicerat blir det. Det har
länge funnits kunskap om kommunikation mellan hona och unge och om parnings-
och revirläten, men allt fler olika kommunikationsläten upptäcks. På senare år
har vi lärt oss att fladdermöss inte bara kan skilja på individuella röster
från den närmaste kretsen utan också höra skillnaden mellan medlemmar av olika
kolonier. Kanske har olika kolonier rentav olika dialekter?
En nackdel med att
leva i en stor koloni är att konkurrensen om maten ökar och ibland måste
fladdermössen i en koloni flyga långa sträckor för att hitta ostörda
jaktmarker, i värsta fall flera mil. Fladdermöss vill ju helst vara ensamma när
de jagar och inte ha andra som skriker i örat. Vår svenska gråskimliga
fladdermus har, liksom många andra fladdermöss, separata hushåll under
sommaren. De bor på olika platser och jagar var för sig, i olika miljöer. Medan
honorna jagar över sjöar och stränder, håller hanarna till i staden eller i
jordbrukslandskapet. Ekologiskt sett beter de sig som två separata arter,
vilket minskar konkurrensen dem emellan.
Fladdermöss kan dela
samma vrå i decennier och de är oftast inte ensamma. Vägglöss, loppor, löss och
parasitiska flugor trivs i kolonin och kryper från päls till päls. Parasiter
och fladdermöss har utvecklats tillsammans under årmiljoner och de flesta
parasiter håller sig till enbart fladdermöss och ofta till en enda art. Det är
sällan parasiterna är farliga, men de är förstås högst irriterande och
fladdermöss ägnar en stor del av sin tid till att putsa sin päls. Parasiter är
också en anledning till att vissa fladdermöss byter boplats ofta.
Boplatser
Vad gäller boplatser
för fladdermöss, tänker nog de flesta på gamla slott, gruvor och grottor. Och i
nästan alla fladdermusfamiljer finns det arter som bor just i grottor. Men
fladdermöss utnyttjar alla tänkbara boplatser, från underjordiska gångar till
hustak, från termitstackar på Afrikas savann till palmblad i Sydamerikas
regnskog.
Preferensen för grottor utvecklades troligen tidigt. Mörkret
är också ett perfekt skydd mot rovdjur. I många grottor kan stora kolonier få
plats. I Bracken Cave i Texas finns den allra största ansamlingen av däggdjur
vi känner till. Man har uppskattat antalet till 20 miljoner fladdermöss. Molnet
av utflygande fladdermöss från Bracken är cirka fyra mil långt varje kväll och
syns tydligt på radarbilder. På många håll i världen råder brist på grottor. I
vårt svenska urberg till exempel, finns få grottor men samtidigt fungerar
sprickor och mindre håligheter i berg eller bland stenblock lika bra som
bostäder för fladdermöss.
Alltsedan människan började gräva i marken och bygga med
sten har vi hjälpt fladdermössen genom att skapa nya, konstgjorda grottor. De
har bosatt sig i våra stenmurar, pyramider, broar, tunnlar, gruvor, källare,
brunnar, ladugårdar, hus, kyrkor och slott. Som få andra djur har de följt i
våra fotspår och anpassat sig till ett liv i vår kulturmiljö. Under andra världskriget
lät Hitler bygga ett försvarssystem som skulle skydda Berlin från
invasion. Ostwall består av tre mil
korridorer 40 meter under jord, som sammanlänkar bunkrar och andra utrymmen.
Idag har fladdermöss flyttat in det övervintrar 12 olika arter och cirka 38 000
individer i tunnlarna. I Sverige har gruvindustrin skapat många
övervintringsplatser för fladdermöss. I Smålands Taberg, till exempel,
övervintrar sex olika arter och ännu fler bor i området på sommaren.
Fladdermöss är
flexibla djur och anpassar sig snabbt till nya miljöer. Som få andra drar de
till exempel nytta av människan och av det oss skapade kulturlandskapet, som ju
är rikt på insekter, alltså mat. Många arter bor dessutom i våra hus och ofta
ser man fladdermöss jaga i våra trädgårdar, och det ska vi vara glada för. Ju
fler fladdermöss vi har runt huset, desto färre myggor. Det är ofta tillgången
på just insekter som avgör var fladdermössen väljer att bo och då spelar det
inte så stor roll om det är i en gammal stuga på landet eller i en modern villa
i någon förort. Faktum är att i vissa länder är villaförorterna särskilt
populära, inte bara för att där finns insekter, utan också för att en och annan
har en swimmingpool i trädgården, vilka är utmärkta för fladdermöss att dricka
ur.
Man ser dem ofta vid
takbjälkar, bakom väggar, i källare, under takpannor, kring skorsten och
fönster. Särskilt verkar de söka sig till utrymmen där olika material möts, som
håligheter mellan trä och sten och de söker sig ofta högt upp i en så mörk,
skyddad och stabil miljö som möjligt. Normalt krävs bara ett par centimeter
stora öppningar för att fladdermöss ska kunna ta sig in och ut ur en byggnad då
de flesta arter snarare kryper in än flyger in i huset. Vanliga arter i
bostadshus är till exempel dvärgfladdermus, nordfladdermus och tajgafladdermus.
Andra arter såsom långörad fladdermus trivs på vindar och i uthus. Även om
vissa fladdermöss föredrar trädhåligheter kan de flesta arter potentiellt
bosätta sig i byggnader och i takt med att äldre träd försvinner från den
naturliga miljön, söker sig fladdermöss allt mer till hus. Eller kanske är det
så att fladdermössen faktiskt föredrar hus? Under sommaren då honorna bildar
yngelkolonier används framför allt sydväggar och tak då de behöver värme. De
återkommer ofta år efter år och en och samma koloni kan bo i ett hus i
generationer. Hanarna har mer varierat boende och bor ofta ensamma eller i
mindre grupper. På vintern kräver fladdermöss andra förutsättningar och letar
efter boplatser med endast ett par plusgrader, som till exempel källare och
ventilationsutrymmen. Men i vissa fall, särskilt vad gäller långörad
fladdermus, kan de bo kvar i samma bostad året runt. Såväl yngelkolonier som
övervintringsplatser är juridiskt skyddade och förändringar av bostadsmiljön
måste utredas